2015
“ In Kajsa Magnarsson’s Strap-on and electric guitar two phalluses meet. As so often when masculinities approach each other, the encounter is tentative. In the heterosexual matrix, masculinities are not intended for physical proximity.
There is hardly any doubt that the electric guitar is masculine coded. A strap-on, on the other hand, is a more contradictory object. It is made to more or less resemble a meat phallus, with a clearly penetrating function. But the one who uses it is seldom a cisman. Perhaps some cismen would even perceive it as a threat to their own masculinity.
I’ve seen people play guitar with dildos before, but with Kajsa Magnarsson’s strap-on it’s a different thing. Because when it is not held by a hand, the interaction becomes clumsy. At best, one can control approximately which part of the guitar one touches, and with what force. Without the ability to play tight and nice, it is as if the electric guitar loses some of its pondus – it becomes a passive object for the strap-on’s approaches, not an active practitioner of his own powerful masculinity. . And I have a hard time not associating with the stereotype of the Man after orgasm: suddenly vulnerable, lost. The partner (in this case the guitar?) swings over to the other of the two poles in whore-madonna complex : from sexual object to reassuring mother figure. ”
“I Kajsa Magnarssons Strap-on and electric guitar möts två fallosar. Som så ofta när maskuliniteter närmar sig varandra är mötet trevande. I den heterosexuella matrisen är maskuliniteter inte ämnade för fysisk närhet med varandra.
Att elgitarren är maskulint kodad råder det knappast något tvivel om. En strap-on, däremot, är ett mer motsägelsefullt objekt. Den är gjord för att mer eller mindre likna en köttfallos, med en tydligt penetrerande funktion. Men den som använder den är sällan en cisman. Kanske skulle en del cismän till och med uppleva den som ett hot mot deras egen maskulinitet.
Jag har sett folk spela gitarr med dildo förr, men med Kajsa Magnarssons strap-on är det en annan sak. Eftersom den inte hålls i handen blir interaktionen klumpig. I bästa fall kan en styra ungefär vilken del av gitarren en vidrör, och med vilken kraft. Utan förmågan att spela tight och snyggt är det som att elgitarren förlorar något av sin pondus – den blir ett passivt objekt för strap-onens närmanden, inte en aktiv utövare av egen mäktig maskulinitet.I framträdandets slutskede hamnar Magnarsson liggande ovanpå gitarren, passiv, orörlig. Och jag har svårt att inte associera till stereotypen av Mannen efter orgasm: plötsligt sårbar, bortkommen. Partnern (i det här fallet gitarren?) svänger över till den andra av de två polerna i hora–madonna-komplexet: från sexuellt objekt till trygghetsgivande modersgestalt.”
Siri Landgren, på sin blogg ”Tänk om ljud”
“ Standing, rubbing, humping, lying down. Yes, that is how we see Magnarsson in the documentation of the performance work Strap-On and Electric Guitar. Wearing a strap-on with a built-in vibrator – a type of loose penis that is fastened with straps – Magnarsson tries with different techniques to play her electric guitar. The work is intimate; loaded with sex. A solo about self-love with a large dose of focused overheating, and behind it a gentle tactlessness.
Sure, it’s a humorous commentary on the traditionally male, heterosexual rock culture. There we find many examples of long, passionate guitar solos and male ”geniuses”. […]
Through her playful and at the same time serious experimentation, Magnarsson’s work is between performance, art and music. ”
Text from the exhibition “MISS-LJUD” at Italienska Palatset in Växjö.
“Stående, gnidande, juckande, liggande. Ja, så ser vi Magnarsson i dokumentationen av performanceverket Strap-On and Electric Guitar. Iklädd en strap-on med inbyggd vibrator – en typ av löspenis som spänns fast med remmar – försöker Magnarsson med olika tekniker att spela på sin elgitarr. Verket är intimt; laddat med kön. Ett solo om självförälskelse med en stor dos fokuserad överhettning, och bakom det en försiktig taktlöshet.
Nog är det en humoristisk kommentar till den traditionellt manliga, heterosexuella rock-kulturen. Där finner vi många exempel på långa, lidelsefulla gitarrsolon och manliga ”genier”. […]
Genom sitt lekfulla och samtidigt allvarliga experimenterande befinner sig Magnarssons verk mellan performance, konst och musik.”
Text från utställningen “MISS-LJUD” på Italienska Palatset i Växjö.
kajsamagnarsson.com 